29 Juli
Jahaaa, nu är jag här igen, känns nästan som att jag behöver sitta här och skriva av mig varje kväll nu för tiden, men det är inte alltid man har tillgång till det. Men nu så!
Skrev ju för precis en vecka sedan att Flinga dog... Från den dagen och fram tills nu har det inte varit lätt alls, det har varit värre än vanligt. Som Linus mamma har sagt till mig, så rymmer bara livets ryggsäck en viss mängd, och blir den för tung kollapsar man. Man orkar helt enkelt inte bära för mycket. Och det som blev för mycket för mig just nu var väl att Flinga dog. Jag hade inte kraften att ta den händelsen på ett "normalt" sätt, gråta och vara ledsen i någon dag och sen var det bra. För mig blev det sista droppen för att jag skulle orka bära ALLT annat som tynger ner mig konstant. Jag orkade helt enkelt inte mer, så det som hände var att alla mina känslor som jag bär, brast ut i ett stort vulkanutbrott. Det hände inte just då när Flinga dog, då grät jag och sen orkade jag inget mer den dagen så jag stängde av alla känslor och blev allmänt dyster resten av dagen. Jag fick sova över hos Linus mormor och morfar då för att jag var så ledsen, men det var på fredag morgon allting bara brast..
På fredag morgon vaknade jag och Linus redan vid 7 tiden och vi satte igång tvn. Jag kände att allt stod inte rätt till inom mig. Det var inte den vanliga sorgsna känslan jag hade, nej, det var något annat, något oförklarligt (fast egentligen inte) som var mycket, mycket starkare. Då linus sa att vi skulle försöka somna om igen, då kände jag att det här GÅR bara inte! Paniken kom, ångesten var över mig. Jag blev rädd, vad var det med mig? Jag hade ändå inte tänkt på något särskilt, men det var för sent att börja reflektera över något. Det började med att jag fick svårt att andas och jag hade okontrollerade ryckningar i hela kroppen. Sen blev det bara värre, jag fick ett tryck i bröstet som inte går att förklara krafterna i. Det var så starkt att det kändes som att jag skulle dö. Det tog kanske 2 timmar innan jag kunde andas normalt igen, och trycket i bröstet försvann, sakta men säkert.
Det går inte att beskriva rädslan, jag var så rädd! Jag hade aldrig någonsin varit med om att någon annan eller jag själv haft så någon gång, så jag visste inte vad det var. Jag förstod helt enkelt inte vad som hände med mig. Men nu, såhär efteråt, så vet jag ju precis vad det var. Jag fick en panikångestattack helt enkelt.
Meen, jag fick inte bara en och sen var det över, nej, paniken har legat över mig hela veckan sedan dess. jag har totalt fått fyra riktiga attacker och två som var påväg men hejdades i tid.
Just nu känns det som att det inte är omöjligt att jag kan få en till attack, trycket av gråten och ångesten ligger nära ytan hela tiden. Men det kommer att bli mindre med tiden, och jag tror att ju fler attacker man har och ju mer man gråter ut allt och får visa ilska så lättar trycket och man kan hanrtera allt mycket bättre.
Medans jag skriver det här virvlar det såklart upp en massa känslor och jag blir både arg, ledsen och alldeles förtvivlad helt enkelt. Det är ofta jag tänker att "varför får inte jag leva som en "normal" tonåring? Som har vanliga tonårs bekymmer?" Det är orättvist, ingen ska behöva gå igenom något sånt här.. Sen har jag också kännt den senaste veckan att jag har tagit ganska mycket plats, alla måste ta hand om mig för jag mår dåligt. Det känns... ovanligt och jag själv upplever det som att jag är till besvär, även om många säger att det är jag inte, så känns det så.. Alla andra har ju sina bekymmer, och nu måste de bekymra sig för mig också. Det känns fel men samtidigt vet jag att jag bara måste ha stöd från alla, och jag är så tacksam för allt stöd jag får från alla nära och kära!!! Jag skulle verkligen inte klara den här perioden i mitt liv utan alla ER!<3 Jag känner mig riktigt dum som inte berättar hur mycket ni betyder oftare.
Jag känner mig så glad att det är så många fina människor runt omkring mig som hjälper mig på alla möjliga vis, det behöver inte vara att ni är där som stöd när jag gråter eller att ni pratar med mig om allt som har hänt, det räcker med att ni bara finns där, berättar de där roliga historierna som alla skrattar åt, eller bakar den där kakan tillsammans med mig. Det var väl ganska dåliga exempel, men ja, vad ni än gör som inte sårar mig, det ger mig styrka och energi att klara av det här. För det är mitt mål, jag ska klara av det här och jag ska fortsätta mitt liv som en stark överlevare, en som faktiskt har klarat av att gå igenom det svåra, mött ondskan i vitögat men ändå rest mig upp på benen igen. Det är det jag ser fram emot och kämpar för. Det som har hänt ska inte få förstöra mitt liv, för det finns ju så mycket att leva FULLT ut för! Att leva som en lycklig människa. Det är det jag vill, och inte vara någon deppig, sur, irriterad... person som ingen tillslut orkar lägga någon energi på och lämna mig åt min negativa värld. Nej, det låter inte som en bra person, jag vill ju vara en glad, omtänksam, omtyckt tjej som ser bra saker i allt och alla och som kan hjälpa andra personer med deras problem, finnas som stöd och samtidigt få stöd. Jag vill att ALLA ska må bra helt enkelt!
Herregud vad jag skriver! Mitt behov av att skriva ner allt är så stort så det tar aldrig slut! Skulle verkligen kunna fylla en bok med allt jag vill skriva. Det här har blivit mer som min privata dagbok än en öppen blogg för allmänheten. På tal om det ska jag sätta ett lösenord på den här bloggen så att bara dem jag vill ska läsa här kan göra det.
Nej, nu är det dags att jag går och lägger mig och försöker sova. Det är inte så lätt att somna nu för tiden för det är så himla mycket att tänka på.. Men imorn är det fredag och då får jag äntligen träffa min älskling igen! Som jag har saknat dig :'''O Men nu får vi vår helg tillsammans, och det blir bara MYS!!! Jag ska ta lite tid och prata med min bonus mamma Helene också, det känns så skönt att hon verkligen förstår mig och är så stöttande!! Jaa, jag har som sagt en sån himla tur att jag har alla er, Jag Älskar er alla så mycket!!<333 Tack för att ni finns <33333
NÄ, nu ska jag sova!! Så Jag får träffa min älskade ÄLSKLING!!
Föralltid du och jag älskling<3
Sov gott, puss och kram! Jag älskar er alla!!<33333333333333333333333
Skrev ju för precis en vecka sedan att Flinga dog... Från den dagen och fram tills nu har det inte varit lätt alls, det har varit värre än vanligt. Som Linus mamma har sagt till mig, så rymmer bara livets ryggsäck en viss mängd, och blir den för tung kollapsar man. Man orkar helt enkelt inte bära för mycket. Och det som blev för mycket för mig just nu var väl att Flinga dog. Jag hade inte kraften att ta den händelsen på ett "normalt" sätt, gråta och vara ledsen i någon dag och sen var det bra. För mig blev det sista droppen för att jag skulle orka bära ALLT annat som tynger ner mig konstant. Jag orkade helt enkelt inte mer, så det som hände var att alla mina känslor som jag bär, brast ut i ett stort vulkanutbrott. Det hände inte just då när Flinga dog, då grät jag och sen orkade jag inget mer den dagen så jag stängde av alla känslor och blev allmänt dyster resten av dagen. Jag fick sova över hos Linus mormor och morfar då för att jag var så ledsen, men det var på fredag morgon allting bara brast..
På fredag morgon vaknade jag och Linus redan vid 7 tiden och vi satte igång tvn. Jag kände att allt stod inte rätt till inom mig. Det var inte den vanliga sorgsna känslan jag hade, nej, det var något annat, något oförklarligt (fast egentligen inte) som var mycket, mycket starkare. Då linus sa att vi skulle försöka somna om igen, då kände jag att det här GÅR bara inte! Paniken kom, ångesten var över mig. Jag blev rädd, vad var det med mig? Jag hade ändå inte tänkt på något särskilt, men det var för sent att börja reflektera över något. Det började med att jag fick svårt att andas och jag hade okontrollerade ryckningar i hela kroppen. Sen blev det bara värre, jag fick ett tryck i bröstet som inte går att förklara krafterna i. Det var så starkt att det kändes som att jag skulle dö. Det tog kanske 2 timmar innan jag kunde andas normalt igen, och trycket i bröstet försvann, sakta men säkert.
Det går inte att beskriva rädslan, jag var så rädd! Jag hade aldrig någonsin varit med om att någon annan eller jag själv haft så någon gång, så jag visste inte vad det var. Jag förstod helt enkelt inte vad som hände med mig. Men nu, såhär efteråt, så vet jag ju precis vad det var. Jag fick en panikångestattack helt enkelt.
Meen, jag fick inte bara en och sen var det över, nej, paniken har legat över mig hela veckan sedan dess. jag har totalt fått fyra riktiga attacker och två som var påväg men hejdades i tid.
Just nu känns det som att det inte är omöjligt att jag kan få en till attack, trycket av gråten och ångesten ligger nära ytan hela tiden. Men det kommer att bli mindre med tiden, och jag tror att ju fler attacker man har och ju mer man gråter ut allt och får visa ilska så lättar trycket och man kan hanrtera allt mycket bättre.
Medans jag skriver det här virvlar det såklart upp en massa känslor och jag blir både arg, ledsen och alldeles förtvivlad helt enkelt. Det är ofta jag tänker att "varför får inte jag leva som en "normal" tonåring? Som har vanliga tonårs bekymmer?" Det är orättvist, ingen ska behöva gå igenom något sånt här.. Sen har jag också kännt den senaste veckan att jag har tagit ganska mycket plats, alla måste ta hand om mig för jag mår dåligt. Det känns... ovanligt och jag själv upplever det som att jag är till besvär, även om många säger att det är jag inte, så känns det så.. Alla andra har ju sina bekymmer, och nu måste de bekymra sig för mig också. Det känns fel men samtidigt vet jag att jag bara måste ha stöd från alla, och jag är så tacksam för allt stöd jag får från alla nära och kära!!! Jag skulle verkligen inte klara den här perioden i mitt liv utan alla ER!<3 Jag känner mig riktigt dum som inte berättar hur mycket ni betyder oftare.
Jag känner mig så glad att det är så många fina människor runt omkring mig som hjälper mig på alla möjliga vis, det behöver inte vara att ni är där som stöd när jag gråter eller att ni pratar med mig om allt som har hänt, det räcker med att ni bara finns där, berättar de där roliga historierna som alla skrattar åt, eller bakar den där kakan tillsammans med mig. Det var väl ganska dåliga exempel, men ja, vad ni än gör som inte sårar mig, det ger mig styrka och energi att klara av det här. För det är mitt mål, jag ska klara av det här och jag ska fortsätta mitt liv som en stark överlevare, en som faktiskt har klarat av att gå igenom det svåra, mött ondskan i vitögat men ändå rest mig upp på benen igen. Det är det jag ser fram emot och kämpar för. Det som har hänt ska inte få förstöra mitt liv, för det finns ju så mycket att leva FULLT ut för! Att leva som en lycklig människa. Det är det jag vill, och inte vara någon deppig, sur, irriterad... person som ingen tillslut orkar lägga någon energi på och lämna mig åt min negativa värld. Nej, det låter inte som en bra person, jag vill ju vara en glad, omtänksam, omtyckt tjej som ser bra saker i allt och alla och som kan hjälpa andra personer med deras problem, finnas som stöd och samtidigt få stöd. Jag vill att ALLA ska må bra helt enkelt!
Herregud vad jag skriver! Mitt behov av att skriva ner allt är så stort så det tar aldrig slut! Skulle verkligen kunna fylla en bok med allt jag vill skriva. Det här har blivit mer som min privata dagbok än en öppen blogg för allmänheten. På tal om det ska jag sätta ett lösenord på den här bloggen så att bara dem jag vill ska läsa här kan göra det.
Nej, nu är det dags att jag går och lägger mig och försöker sova. Det är inte så lätt att somna nu för tiden för det är så himla mycket att tänka på.. Men imorn är det fredag och då får jag äntligen träffa min älskling igen! Som jag har saknat dig :'''O Men nu får vi vår helg tillsammans, och det blir bara MYS!!! Jag ska ta lite tid och prata med min bonus mamma Helene också, det känns så skönt att hon verkligen förstår mig och är så stöttande!! Jaa, jag har som sagt en sån himla tur att jag har alla er, Jag Älskar er alla så mycket!!<333 Tack för att ni finns <33333
NÄ, nu ska jag sova!! Så Jag får träffa min älskade ÄLSKLING!!
Föralltid du och jag älskling<3
Sov gott, puss och kram! Jag älskar er alla!!<33333333333333333333333
Kommentarer
Postat av: Din älskling<3
Älskling, du är stark, du kämpar verkligen för att du ska må bra, och jag blir verkligen stolt över att se hur mycket du verkligen kämpar!! :'D
Och jag kommer alltid att finnas här för dig!!!
Du och jag föralltid, och längre än så!!<3333333333333333333333333
JAG ÄLSKAR DIG!!!!!!!!!<333333333333333333333333333333333333333333333333333333333333333333333
Trackback
